Mitt liv. Fasiken vad man funderar över sitt liv egentligen. Är det bra eller bara onödigt? Jag tror att man varken ska tänka för mycket eller för lite. Oro är onödigt. Och att bry sig om saker som gör livet surt är också jävligt onödigt. För det är ju då livet känns jävligt surt. Jag har bestämt mig för att älska mitt liv och framför allt älska mig själv. Sedan jag bestämde mig för det så mår jag sjukt bra och tycker faktiskt att jag lever ett fantastiskt liv! Även om jag inte är mångmiljonär, även om jag inte ser ut som en supermodell (inte för att jag har det som livsmål) och även om jag inte har nått alla mina livsmål. Man har hela livet på sig att nå målen. Eller åtminstone halva. Det beror på vad man har för mål och drömmar. Men saker och ting kan alltid förändras och livet blir aldrig någonsin som man tänkt sig. Tyck inte att livet är surt för att du har en sur period i ditt liv. Du kan egentligen inte säga att livet suger försen du har levt klart det tycker jag. Det är när man är gammal och har det mesta bakom sig som man egentligen kan utvärdera livet. Om det sög eller inte. Motgångar får vi alla. Vissa mer än andra. Men man kan kämpa och göra sitt liv jävligt ballt till slut i alla fall. Det lyckliga måste få överglänsa det mörka. Jag tänker sitta och titta tillbaka på mitt liv och säga att jag levde ett alldeles fantastiskt toppenliv och inte ångra ett skit! Om jag nu lever så länge, vilket jag hoppas. I varje fall så måste man bestämma sig. Vill man något, så får man förfasiken ta och bestämma sig någon gång!
        Jag har bestämt mig för att ta tag i mitt liv och göra det till något underbart. Jag ska aldrig sluta kämpa. Egentligen har kämparglöden alltid funnits i mig. Alltid. Och nu tänds den lilla kämparglöden upp till en står låga. Nu jävlar! Mitt liv leker.