Söndag idag. Det är något med  söndagar. Är det bara jag som tycker så? Det är någon speciell stämning över just söndagar. Något tråkigt, något grått. Något som får en att tänka över tiden lite. Även de söndagar man hittar på roliga och trevliga saker, så försvinner aldrig den där stämningen eller känslan helt. Och även om jag är ledig på måndagar så finns ändå den där lite jobbiga söndagskänslan kvar inom mig.

Men inte ska vi deppa för det! :) Tur att det bara är söndag en gång i veckan! Idag har jag varit nere på Överby och shoppat mig ett par jeansleggings på Gina tricot. De var snygga, enkla och bekväma så de fick inhandlas. Blev en äppel&kanelmuffin på Espresso House och ett sött armband till mig från Indiska också. Smått och gott helt enkelt.

Väl hemma så har jag småplockat lite. Ska väl försöka få tummen ur och plugga lite också. Den här helgen har jag varit så fruktansvärt lat, det är nästan så att jag har kommit tillbaka till gamla vanor! Det får inte hända. Inte sista året. Måste ta mig i kragen från och med ikväll och hårdplugga igen. :) Känner mig en aning stressad. Inte över plugget utan över vardagen och allmänt. Mycket som händer, mycket som ska planeras, många tankar och så vidare. Men livet är inte enkelt. Det har det ju aldrig varit:) Man får kämpa sig genom livet från födseln till döden, så har det alltid varit. Dock betyder ju inte det att livet inte kan vara bra och roligt. Jag gillar mitt liv! Och jag hoppas att ni är nöjda och stolta över erat liv också? Det borde ni alla vara. Trots att backarna går neråt ibland på livets berg-och-dal-bana. När man väl är på botten och kämpar sig upp mot toppen igen, när man väl når topparna på berg-och-dal-banan igen. Det är då som livet känns så jävla underbart! När man har lyckats med det. Och det kan ta tid, det kan gå fort för vissa att nå dit. Det är olika för alla. Livet är såpass orättvist.

Jag kan inte fatta att jag ens säger det här idag. Eller jo det fattar jag. Men för ett par år sen skulle jag aldrig kunna säga något sådant. Jag låg på botten ett bra tag, på tok för länge, och trodde att jag aldrig någonsin skulle kunna tycka om livet, eller mig själv någonsin mer. Jag kunde inte förstå hur man kunde orka med att vara lycklig eller vara nöjd med livet. Jag kan ärligt säga att jag kände hat till livet och avsky till mig själv ett tag då jag mådde som sämst. Men av någon anledning så tog jag mig sakta uppåt för backarna igen. Även om det tog år så gjorde jag det. Klättrade uppåt. För det som knäcker oss gör oss bara starkare i längden, eller hur?:)

Nej nu får ni göra som jag i höstmörkret, tänd lite stearinljus, koka te och mys hemma i soffan eller läs en bra bok. Eller om ni måste; plugga. Men tänk då att ni gör det för något bra. Eran kunskap och framtid. 

  

Någon kass mobilbild som togs idag:)