Sista lördagen på lovet. Sen börjar skolan. Och jag har inte pluggat ett skit under lovet. Fastän jag ligger efter mest av alla i hela klassen. Säkert bland nästan alla på skolan också. Jag är så besviken på mig själv. Jag är arg på mig själv för att jag sätter sånt som är roligt före skolan i livet. Skolan kommer alltid sist. Nästan i alla fall. Det får bli skärpning! Men ärligt talat så är det svårt. Det är verkligen inte lätt. Jag har alltid varit dålig i skolan, aldrig fått ett enda MVG i betyg. Det var ett under att jag kom in på gymnasiet och det var ett under att jag lyckades klara av ettan. Jag vill ju kämpa och bli något bra i framtiden. Jag vill ju uppnå något. Ändå så pluggar jag inte tillräckligt. Har det med min personlighet att göra? Ja naturligtvis. Jag önskar jag var någon annan. För att plugga är verkligen svårt för mig. Svårt. Jag kan inte bara komma igång. Jag tror att jag behöver hjälp med det där. Någon som hjälper mig. Jag måste börja plugga ordentligt, bli mer motiverad, klara av saker och ting. Bli ansvarsfull. Jag är en rätt ansvarsfull person i övrigt. Men skolan skiter jag i. Jag vill ju inte skita i den? Det är påfrestande för mig. Under mina tonår har jag inte mått särskilt bra psykiskt. Jag har mått fruktansvärt dåligt till och med. Och jag tror att min panikångest, mina känslor och hur jag har mått, speciellt under högstadiet, är orsaken till min dåliga skolgång och skolkandet. Det är skamligt vad jag skolkade under åttan och nian. Skamligt hur jag misskötte mig i skolan.
      Okej det är kanske inte enda orsaken. Men mycket har nog berott på hur jag har mått. Jag har fortfarande problem med vissa saker hos mig själv. Men jag jobbar på det. Och det har ändå blivit mycket bättre än det har varit. Jag är på väg! Nu behöver jag också jobba mycket mer på min skolgång. Jag måste ta igen allt. Men just nu känns det så fruktansvärt jobbigt. Jag vet att allt alltid löser sig för det mesta. Oavsett hur jävligt det än känns. Och skulle jag inte klara av gymnasiet, så kommer mitt liv ändå att lösa sig. Det gör det. Men jag vill ju klara av att gå ur gymnasiet med hyffsade betyg! Därför måste jag fixa det. Jag får panik annars. Jag är rädd att inte få någon framtid. Men det vet jag att jag kommer att få vad som än händer. På något sätt. Utvägar från helvetet finns. :) Det har jag lärt mig av en viss person. Och den personen betyder mest för mig i hela världen. Jag vill bara fixa skolan. Jag vill slippa stressa med allt. För jag lider av ständig stress. Inte bara p.g.a skolan. Jag stressar när det gäller precis allt. Men jag jobbar på att inte hetsa upp mig. Även om Nuntorp är en väldigt slapp skola om man jämför med andra linjer och skolor... Så känns det ändå motigt. Är det inte lite komiskt? Jag måste försöka hitta moivationen till att orka plugga! Ett G i alla ämnen räcker. Det är det jag strävar efter. Jag har ju aldrig fått höga betyg förr. I grundskolan hade jag mer än 4-5 IGn. Så bara jag får G så är jag ändå nöjd. Jag har inte ork till att pressa mig själv till högre betyg. Jag är en svag människa. Men ändå så stark. Jag tycker faktiskt det. Och det får man lov att tycka. Jag är ändå lite stolt över mig själv för att jag har orkat med allt hittils. Jag tänker inte be om någon uppmärksamhet men jag tycker att en liten del av mig är duktig:)
      Och jag tycker även att jag är duktig som har lärt mig att tycka att jag är lite duktig. Förr smutskastade jag mig själv hela tiden, kränkte mig själv ständigt och var elak mot mig själv jämt. Och jag älskade att kränka mig själv. Jag kände mig så mycket bättre på ett sätt då. Jag vet inte varför. Men det bara var så. Nu är jag på god väg att bygga upp en positiv mur, även om det är långt kvar tills den är klar. Mina nära och kära har varit en stor hjälp:) Och jag hoppas att den muren kommer att hålla resten av livet sedan. Att inget ska få komma och riva den så att jag får börja om på nytt igen. För människan är väldigt sårbar. Något litet kan förstöra otroligt mycket hos en människa, djupt in i själen. Man ska vara försiktig med de man älskar. Eller hur?
      Nu måste jag börja jobba mer på att klara skolan. Även om jag känner ig så jävla kass just nu. Men jag ska i alla fall försöka:) Hur svag man än är och hur lite ork man än har så kan man i alla fall vara glad att åt att man har försökt att uppnå något. Även om man inte skulle klara det. Sedan har man ju också val här i livet. Vissa val man gör är man tvungen att tänka igenom riktigt för att det ska bli okej. T.ex. så har jag valt att inte genomföra den kurs jag helst av allt från början ville göra på skolan för att bli det jag för det mesta alltid ha velat bli. Just för att jag har insett hur jäkla kass jag är för att klara den kursen som tydligen ska vara tuff. Men jag ser det inte att krossa min egen dröm. Bara att krossa ett av alla tusen mål jag har. Men vad gör det? Jag har ju alla andra 999 mål kvar att försöka uppnå:) Jag ska försöka att inte ta det här så allvarligt. Min framtid blir nog helt okej ändå. Även om jag inte kommer att läsa den här kursen. Jag känner lite ilska över att jag är kass. Men jag får helt enkelt jobba på ilskan:) Och även jobba på att bli bättre. Och tro mig, det kommer jag att bli en dag.


Idag har jag bara slappat hemma. Har känt mig spyfärdig och inte alls pigg. Vaknade flera gånger inatt också. Vad gör ni idag?
PUSS<3