Är det bara jag som känner mig övergiven och helt tom när höstmörkret kommer? Som om hela världen har ödelagts, som om alla utom en själv bara har gått upp i rök. Tomheten. Den där känslan. Det är en ruggig känsla som kan jämföras med en ångestattack. Nästan i alla fall.

Jag är inte det minsta ensam. Eller övergiven. Men känslan. Nästan som söndagsångesten jag fick varje söndagkväll när jag gick på högstadiet. Horrible. Jag tror att min årliga höst och vinterdepression är på väg. Åh. Om jag ändå bodde i Thailand under vinterhalvåret. Jag orkar liksom inte med 5 månaders tårar och ångest.


Såhär känner jag när vintern kommer sedan:


Det är därför jag mår piss redan nu, jag vet ju vad som väntar. Något tips på hur man kan få bukt vinterdepressionen? Biomys, choklad, stearinljus och spatönterier fungerar liksom inte. Även om jag älskar spatönterier och mysiga kvällar på stan.